Som jag skrivit tidigare så är det väldigt många omkring mig som är gravida just nu, inte bara de fyra som jag fått beksed om nyligen och det har självklart vart jobbigt och kommer vara det sålänge vi kämpar och säkert även efteråt till en viss del. Jag vet inte om den där känslan någonsin kommer att avta helt, för jag menar, även om vi kanske skulle lyckas en dag så kommer det komma en dag då vi vill skaffa ett syskon och då böjar förmodligen allting om på nytt. Jag bör inte tänka sådär ännu, vi har ju inte ens lyckats och inte ens påbörjat IVF än men det är svårt att inte tänka mer än man borde.

Men det värsta just nu är inte alla graviditetsbesked, dom är självklart bland det jobbigste när man är i den här situationen. Men jag tar mest illa av hur andra säger "jag förstår att ni har det tufft, jag önska man kunde göra något" och liknande, för att senare börja diskutera hejvilt om deras graviditet och prata om hur jobbigt det är att vara gravid eller att prata om hur underbart det är och vilken lycka man känner. Jag förstår såklart att det är underbart och att man är otroligt lycklig, och det ska dom såklart få vara! 

Men jag vill inte att folk ska säga att de förstår vår sorg och sedan nästa sekund börja prata om hur fint allting är med en graviditet, tänk ett steg länge, det är allt vi önskar oss just nu.. en graviditet. Att få känna allt det där fina och underbara. Jag har vart med om mycket som gett mig sorg i livet, men detta är den absolut största sorgen jag vart med om hittills, det kan jag säga utan att tveka en sekund. Försök förstå hur otroligt jobbigt det är att höra allt det där, allt det där som man själv vill kännna och vara med om. 

Vi har kämpat länge för det här, men inte lyckats. Vi har vart redo hela tiden, väldigt länge, men inte fått det vi velat. Nu råkar jag veta att många av de i min närhet inte kämpat särskilt länge för att bli gravida, eller inte kämpat alls.. det är bara en som kämpat på riktigt med IVF osv. En del har blivit gravida oplanerat. Jag vill att ni ska förstå, nu när ni känner den där lyckan trots att ni knappt vart redo för en graviditet eller planerat den osv, försök förstå sorgen för någon som vart redo så länge och kämpat så länge för detta, försök tänka er in i situationen att få höra allt om en fin graviditet när man känner denna sorgen. Jag menar inte att ni inte ska få känna lyckan och allt därtill, självklart är det det enda rätta, att känna så. Men det jag menar är att jag vill att ni tänker innan ni talar om allt det där till någon i min situation, för det är så otroligt svårt att gå igenom detta. 

Jag säger inte heller att man inte skulle känna lika mycket lycka för att man inte kämpat, vart redo eller inte planerat en graviditet, absolut inte.. utan det jag menar är bara att jag vill att ni ska förstå sorgen man känner när man har gjort allt det där, kämpat, är redo och planerar, men inte lyckas.. om och om igen. Försök!

Spola fram klippet till 5.00