Vi har fortfarande lite paus. Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom. Men någon gång efter jul är det tänkt att vi ska försöka komma igång.

Något som har vart så skumt de senaste två menstruationerna är att på dag två har jag blivit sängliggande, illamående och kräks. Jag har aldrig blivit illamående under mens innan, inte heller kräkts. Jag brukar ha otroligt ont men inte ens det har vart så illa dessa två gånger. Känns bara så skumt, någon som vart med om liknande? Det håller bara i sig en dag sen är det som om inget har hänt!

Ja nu var det detta med att få tag i sina journaler, så vi kan slutföra denna eviga fertilitetsutredning privat istället. Nu är det ju så att jag har vart skickad till ett sjukhus i ett annat län, vilket gör det omständigt att åka till det sjukhuset för att begära journalen där ifrån.. Har ingen aning om hur man går till väga, tips?

Vi har haft våran paus och är beredda att köra igång igen, med lite nya krafter.

Nu är vi man och hustru! Dagen var otrolig! Så underbart, så lycklig.

Vad jag inte alls hade haft en tanke på, 24/5, var inte bara vår bröllopsdag utan även ofrivilliga barnlösas dag. Hur är det möjligt, vad betyder sammanträffandet? Dagen efter bröllopet kom en liten flicka fram till min man ute, gav honom en lapp och önskade glad sommar. Ni vet, precis som en påskteckning. Men inuti var ingen vanlig teckning, det fanns en text.. "Du kommer få ett bra liv, lycka till"! Hur fint var inte det? Lilla söta flicka!

Det skulle vara kul att veta vilka ni är som läser. Kommentera gärna :) Har lite brist på Ivf-bloggar att läsa så hoppas ni är ett par nya också (som jag inte funnit än)! :)

Shoot!

Jag vet knappt vad jag ska skriva. Men hjärtat skriker, behöver lättas. Otroligt mycket tankar, otroligt mycket känslor. Den senaste veckan har varit grymt tuff. Varför? Jag vet inte. Beror det kanske på att min fina vän fick sin son? Möljigt. Varje gång någon får barn blir längtan större och jobbigare. Min vän får inte känna sig skyldig, till mitt mående bara för att hon fått sin fina son. Det är ingens fel, bara min kropps fel... Kvinnokroppen, ett mysterium många gånger. Många gånger hatar man sig själv för att man inte fungerar som man ska!

Många ruvare där ute i Ivf-världen just nu, håller alla mina tummar för er! Jag är glad att det rullar på för de flesta. Hoppas såklart att alla lyckas! För min del känns det som ingenting händer, vilket visserligen är sant. Jag har inte ens min utredning klar, det har snart gått ett år och fyra månader sedan vi startade vår utredning, jag är så less på att det inte händer någonting. SÅ less! Jag har gett upp hoppet om att få hjälp via landstinget, jag orkar inte vänta i ett halvår till för att få göra en spolning av äggledarna!

En månad kvar till bröllop, tiden går fort men ändå så långsamt. En månad kvar tills vi kan fixa klart utredningen privat, på CA i Göteborg.

Det känns enormt ensamt just nu. Får höra att människor förstår, men jag vet ju, att dom inte gör det.. Men dom försöker. Jag vet.. Men det är ju ingen tröst, hur mycket jag än önska det.

Här om dagen kom allt ifatt mig, när min blivande jobbade. Ställde mig i duschen och där kom alla känslor, som behövde komma ut. Det var längesedan. Har försökt att hålla det borta men till slut brister man.

Snart, snart.. Förhoppningsvis, så får vi hjälp. Jag vill tro och hoppas det iallafall. Men just nu känns det tungt.

Efter gårdagens inlägg droppa jag ner i sängen bums. Väl till sängs börja tankarna flöda, denna kväll handlade allting om IVF och vad som kanske väntar oss. Jag har alltid, varje kväll, sömnsvårigheter pga att jag av någon jobbig anledning alltid börjat tänka nått enormt så fort alla lampor släcks och jag lägger huvudet på kudden. Ibland kan jag ligga och tjata hål på min kära blivande man, när jag hör att hans andetag blir allt tyngre och jag inser att han sover så känns allting så konstigt nog väldigt ensamt, utan anledning. Det är så tyst och mörkt och det känns som vi är som enda på jorden. Då är det jag och tankarna. Vad beror dessa tankar på? Det kan vara vad som helst, jag försöker somna men det går inte, får inte tyst på alla tankar. Stress?

Idag har jag funderat mycket på allt detta med vår utredning, IVF och allt därtill. Mer än jag gjort på väldigt länge, jag har läst nya IVF bloggar och helt plötsligt är jag inne i det igen och vill inte släppa det, kanske för att det snart kommer vara igång igen? Kanske för att vi snart, förhoppningsvis, får en remiss till Sahlgrenska för IVF.

Vi älskar att resa, i sommar blir det vår bröllopsresa. Min älskade började prata om vad vi skulle göra nästa sommar, hyra stuga på kusten, undra han. Han menade på, att vi KAN ju kanske ha en liten på gång då. Jag vågar inte hoppas eller tro för mycket, självklart vore det så fantastiskt underbart om det vore så. Det är skönt att höra att han vågar tro att det blir så, men hur tar han det om det inte går vägen, min älskling. Jag vill inget hellre än att ge honom ett barn, vårat barn. Gud vad jag längtar efter vårat barn, våran lilla bebis, jag kommer älska h*n så högt på jorden.

Det är verkligen skönt att se att vissa av er går in här varje dag, trots världens sämsta uppdatering. Erat stöd känns i hjärtat, även om ni kommenterar sällan, för jag vet att majoriteten av de som är här inne och läser sitter i liknande situationer.

Bröllopet närmar sig hastigt, dagarna passerar inte utan att jag känner en gnutta lyckorus över att vi snart ska ha råd att ta oss till carlanderska för att få göra resterande av utredningen och jag hoppas så innerligt, att en remiss till Sahlgrenska ska skickas. Men det är inte bara lite lyckorus, även en massa, tonvis med ovisshet och lyckoruset pendlar där ifrån till tvivel och en känsla av hopplöshet.

Men jag försöker vara positiv, så länge det är möjligt. Vem vet vad som väntar sedan, vilken "dom" man får. Jag måste hålla huvudet högt, försöka hålla hoppet uppe och njuta av det där lilla lyckoruset, som kanske (säkerligen) inte varar för alltid. Men man ska ju leva i nuet och njuta av livet, det tänker jag försöka göra nu. Men det är inte alltid det simplaste när man lever med dessa känslor och tankar varje dag! Men jag måste försöka.

Många av er, som jag följer har sedan en ganska lång tid tillbaka fått plus och ni väntar ers små. Jag är inne och läser hos er emellanåt, jag orkar ibland och jag är glad för er skull allihop. Även när allt känns så jobbigt! Men jag har lättare för att vara glad för er, som kämpat så hårt och sitter i samma båt som oss, jag vet vad ni gått/går igenom och jag vet att ni snart får uppleva er största lycka någonsin. Så fint! Hoppas och önskar att vi snart får vara där också.

Kram på er!

Ni är några stycken som kikar in här varje dag ?? Skönt att se! Sedan de senaste inlägget har det inte hänt så mycket. Vi har försökt släppa tankarna på allt det här under tiden vi planerar bröllopet. Efter bröllopet tar vi kontakt med carlanderska och då ska vi försöka få allt i rullning. Men just nu måste jag tänka bort allt, det är skönt men vissa dagar smyger sig tankarna och känslorna in i min kropp igen, såklart.