Jag har precis pratat med Fertilitetscentrum på Calanderska i Göteborg. Eftersom vi aldrig fick någon som helst information om vad som skulle ske när man gör en fertilitetsutredning så visste vi inte hur mycket vi hade kvar av vår utredning idag.

Men efter att ha pratat med Carlanderska så visade det sig att det bara är spolningen kvar, vilket känns så otroligt skönt. Vi kommer att göra spolningen privat och det kommer kosta oss 2500:-, inte så farligt ändå. Jag betalar hellre än att vänta! Det tror jag alla som har möjligheten gör.

Men en fråga, känner mig dum som undrar men jag har ju inge utforskat detta så mycket. Om man gör en fert.utredning privat, så kan man väl göra IVF via landstinget sen?

Just nu har vi inte råd att betala för ett tre pack, när vi har bröllopet som kostar. Mitt hopp har stigit lite, nu skulle jag bara behöva få bekräftat att jag har rätt när jag tänker att vi kan göra ivf via landstinget sen.

Jag ringde för tredje månaden i rad idag, för att få tid för spolning. De säger alltid att de ringer när de får en tid, idag sa hon "ring nästa månad denna gången blir det inget".

På allvar? Jag orkar inte med detta. När hon sa det bröt jag bara ihop i telefonen, jag uttryckte hur jobbig väntan är. Hon sa då att vi kan söka oss privat om vi inte vill vänta. Lätt när man har ett bröllop som kostar pengar. Hon sa också att hon bokat in en tjej idag som vänta i 8 månader? 8 jävla månader för en äggledarspolning??? Jag bara skakar! Hur ska jag orka vänta så länge?

Som vanligt, ingenting. Fick inget samtal sist gång jag ringde gyn heller.. Jag undrar om dom glömmer bort en ibland. Spolningen känns långt borta och jag känner inte mycket hopp längre. Väntan har blivit för lång!

Jag väntar på att kunna ringa dom för tredje gången, då har det gått ca 4 månader sedan remissen skickades. 90 dagar säger vårdgarantin att de ska ta som max från de att de fått remissen, men nä... hur får man igenom det?

11 dagar över tiden idag. Kan jag ens få över tiden?! Hade min cykel vart som innan så ja, men nu? Totalt jävla oregelbunden. Vet ni vad det värsta är då? Att förhoppningarna byggs upp när man tror att man gått över tiden, man hoppas att det tagit sig och lika jäkla korkad känner man sig varje gång man ser blodet! Hur kunde man ens hoppas eller tro något? Hur dum får man bli. Man känner sig otroligt dum och korkad!!

Svag mensvärk i några dagar men bara korta stunder till och från :/ ömma boobs också för den delen, inget ovanligt. Matt!!

Sedan måndags har jag haft små blödningar, eller ja det har väl aldrig riktigt slutat blöda. Det är inte så mycket men tillräckligt för att behöva använda skydd. Två veckor kvar tills BIM egentligen ska komma. Igår och idag har jag känt av svag mensvärk.

Någon som vet vad det kan bero på? Det är ju alldeles för tidigt för mens. Är så trött på kroppens strulande!

Här skrivs det inte mycket, jag vet inte vad jag ska skriva. Det händer ingenting här, ännu inte hört från sjukhuset. Jag är så matt som man bara kan bli!

Jag har vart dålig på att kommentera era bloggar, det är inte många jag orkar läsa just nu. Många har plussat och allt som oftast känns det nästan som man är ensam kvar. Jag klarar inte av att läsa om andras graviditeter och jag orkar inte ens bry mig om mina närmates graviditeter. Jag frågar ingenting om de och jag vet att en del uppfattar det som om jag inte bryr mig alls. Det handlar absolut inte om att jag inte bryr mig, det handlar om att jag inte orkar eller klarar av att höra och se allt vad en graviditet är.

Förstå, eller inte förstå. Upp till var och en att försöka med de alternativ de själva vill. Jag orkar inte förklara mig alltid, jag tycker det är så uppenbart att en person i min sits bär på en tung sorg. Men det är inte så uppenbart för alla, det vet man ju. Men det sårar att folk kräver att man ska fråga och bry sig när man bär på en så stor sorg.

Jag läser inte bloggar med gravida för tillfället. Just nu klarar jag det inte! Jag försöker fokusera på allt annat som är så bra i mitt liv, för allt annat är ju som en dröm som går i uppfyllelse. Jag vet att ni i min situation förstår, och det är skönt.

Det här med relationer till gravida när man är i den här situationen. Det är väl svårt från bådas sidor, i många fall.

Det som sårar mig är när gravida vänner tar avstånd endast för att man själv inte alltid hör av sig, man orkar inte alltid höra av sig och höra allt gravidprat som en del bara vräker ur sig. Det enda jag vill är att de ska försöka förstå hur det känns att höra saker, spelar ingen roll om det handlar om "nu börjar magen synas" eller "idag mår jag illa", det kan vara så små saker som kan förstöra en hel dag. Vi har längtat efter ett barn länge nu, så länge. Försök att förstå bara, jag kan inte förstå varför man bli sur pga att man inte hör av sig ofta, när de vet hur ens situation är. Det gör en så ledsen!

Det är en tuff tid just nu. Man känner sig extremt ensam, man märker att en del människor tar avstånd för att de är gravida. De kanske tror att de sårar mindre? Vilket det såklart inte gör, blir snarare dubbel sorg. Men jag kan inte och jag ska inte tillåta mig att påverkas för mycket av det, jag har tillräckligt med sorg över situationen, full bebisverkstad men maskineriet lyckas inte tillverka som det ska!

Just idag känner jag mig stark. Hyfsat stark. Jag har även insett att människor som möter mig, även de som känner mig, inte det minsta vet eller ser hur jag innerst inne mår över det här. Jag har ett sjuhelskotta pokerface när det kommer till att visa min svaghet. Och det känner jag att jag måste ha när man träffar människor irl, för att jag orkar inte prata om det, bara med få.

Men just idag blickar jag uppåt, jag ser allt annat i mitt liv, allt annat är ju så fruktansvärt fint och underbart. Jag har fullt upp med blivande företag och bröllop och de är det jag försöker fokusera på just nu. Nästa steg för vår del är ju att invänta mens och HOPPAS att man kanske får en tid för spolning, men där är jag skeptisk. Jag vågar liksom inte ha för höga förhoppningar!

En av mina gravida vänner fick missfall i veckan också, dom var beräknade i maj. Finns ingen i världen som förtjänar den förlusten. Så mina tankar går till dom <3

Det händer ingenting, allt står så stilla som det bara kunde. Inväntar nästa mens, som kan komma om en vecka, två eller tre. Ovisst! Avsky, det är nog rätt ord jag känner just nu, avskyr väntan och avskyr ovissheten!

Känns som att en del börjar ta avstånd, gravida. Nu duger man kanske inte för att man inte är på samma "nivå"? Jag vet inte. Men något är det uppenbarligen.. Otroligt tråkigt! Även om de är en gravid, så är de min vän, då ska de väl inte spela någon roll? Bara för att jag inte lyckas så betyder det ju inte att jag inte vill ha en gravid som vän?

Nä kudden nästa, jag bara svamlar! Många som är i ruvarstadiet eller precis plussat, er önskar jag all lycka. Och en del ska påbörja behandligar, och allihop behöver par ordentliga lyckoönskningar, tummar och tår! Hoppas att alla får goda nyheter inom en snar framtid!