Hoppet om att gynmottagningen ska ringa ligger i bott. Det har snart gått 14 dagar sedan cykeldag 1 och det är inom de 14 dagarna som en spolning ska göras. Jag har ringt och vart på dom men de enda jag fått höra är att de ska ringa tillbaka om det finns en tid.

Det blir ingen spolning denna gången, det är vad min magkänsla säger. Vad är oddsen att de ringer inom två dagar? Kan ju hända men känns långt borta. Hade min mens vart som den skulle så skulle den kommit om ca två veckor, men nu för tiden vet man aldrig.. Cykeln ligger mellan 35-45 dagar, det är inte som det ska! Kan cystan påverka det så mycket?

Alldeles matt! Matt på vården. Ringde i förrgår för att berätta att mensen kommit, för att få göra spolningen. Jag fick till svar att jag kommer få ringa flera gånger och tjata på dom, finns bara två läkare som gör spolningar??!! Hon i telefonen sa att om dom inte ringer mig inom två veckor med en tid så får jag vänta tills nästa mens och ringa dom igen, för att KANSKE få en tid. På riktigt? Ska det behöva vara så? Jag orkar inte.

Som jag skrivit tidigare så är det väldigt många omkring mig som är gravida just nu, inte bara de fyra som jag fått beksed om nyligen och det har självklart vart jobbigt och kommer vara det sålänge vi kämpar och säkert även efteråt till en viss del. Jag vet inte om den där känslan någonsin kommer att avta helt, för jag menar, även om vi kanske skulle lyckas en dag så kommer det komma en dag då vi vill skaffa ett syskon och då böjar förmodligen allting om på nytt. Jag bör inte tänka sådär ännu, vi har ju inte ens lyckats och inte ens påbörjat IVF än men det är svårt att inte tänka mer än man borde.

Men det värsta just nu är inte alla graviditetsbesked, dom är självklart bland det jobbigste när man är i den här situationen. Men jag tar mest illa av hur andra säger "jag förstår att ni har det tufft, jag önska man kunde göra något" och liknande, för att senare börja diskutera hejvilt om deras graviditet och prata om hur jobbigt det är att vara gravid eller att prata om hur underbart det är och vilken lycka man känner. Jag förstår såklart att det är underbart och att man är otroligt lycklig, och det ska dom såklart få vara! 

Men jag vill inte att folk ska säga att de förstår vår sorg och sedan nästa sekund börja prata om hur fint allting är med en graviditet, tänk ett steg länge, det är allt vi önskar oss just nu.. en graviditet. Att få känna allt det där fina och underbara. Jag har vart med om mycket som gett mig sorg i livet, men detta är den absolut största sorgen jag vart med om hittills, det kan jag säga utan att tveka en sekund. Försök förstå hur otroligt jobbigt det är att höra allt det där, allt det där som man själv vill kännna och vara med om. 

Vi har kämpat länge för det här, men inte lyckats. Vi har vart redo hela tiden, väldigt länge, men inte fått det vi velat. Nu råkar jag veta att många av de i min närhet inte kämpat särskilt länge för att bli gravida, eller inte kämpat alls.. det är bara en som kämpat på riktigt med IVF osv. En del har blivit gravida oplanerat. Jag vill att ni ska förstå, nu när ni känner den där lyckan trots att ni knappt vart redo för en graviditet eller planerat den osv, försök förstå sorgen för någon som vart redo så länge och kämpat så länge för detta, försök tänka er in i situationen att få höra allt om en fin graviditet när man känner denna sorgen. Jag menar inte att ni inte ska få känna lyckan och allt därtill, självklart är det det enda rätta, att känna så. Men det jag menar är att jag vill att ni tänker innan ni talar om allt det där till någon i min situation, för det är så otroligt svårt att gå igenom detta. 

Jag säger inte heller att man inte skulle känna lika mycket lycka för att man inte kämpat, vart redo eller inte planerat en graviditet, absolut inte.. utan det jag menar är bara att jag vill att ni ska förstå sorgen man känner när man har gjort allt det där, kämpat, är redo och planerar, men inte lyckas.. om och om igen. Försök!

Spola fram klippet till 5.00

Mitt uppe i all planering så har nu tankarna lyckats ta sig in, ofta. Jag har fått fyra graviditetsbesked tätt inpå varandra från vänner. Det har vart tufft! Jag blir självklart på ett sätt glad för deras skull, men ni som är i samma situation vet att det växer sig en enormt stor sorg där inne som bara blir större och större och att få höra om andras graviditeter ger sorgen ännu mer syre för att växa till sig.

Här om dagen plussade min barndomsvän, efter två IVF:er och ett FET. Henne är jag extra glad för, låter kanske fel men det är en helt annan lycka när man vet att någon kämpat så och äntligen lyckats. Men självklart gör det mig extra ledsen för att man blir påmind att vi är så "långt" ifrån IVF fortfarande, menar inte att hennes graviditet sårar mig utan mer påminner mig om vart vi står idag och att vi inte är framme vid IVF än gör mig ledsen.

Och mensen? Skulle kommit för flera dagar sedan, men den gör sig inte ens påmind. Inte ett enda symptom på att den skulle vara på väg. Den brukar vara sen men ändå göra sig påmind att det snart är dags. Jag gjorde ett gravtest i förrgår bara för att intala hjärnan att livmodern ekar tom och att det är fritt fram för mensen.

Allt bara för att man väntar på den, jag vill göra spolningen nu. Jag har så mycket tankar! Jag känner ju att cystan fortfarande är kvar, OM nu en remiss skulle skickas till IVF och vi skulle få komma dit och cystan är kvar, så vill dom väl att den ska bort innan man påbörjar behandling? Det är vad jag har hört men vet inte om det stämmer?

Det är väldigt lite uppdatering just nu, vilket är lite tråkigt. Men för en gångs skull, på väldigt länge så kan jag rikta tankarna åt ett annat håll och vara lycklig. Det är väldigt skönt och det kom verkligen lägligt, jag har vart så nere senaste tiden pga utredningen och att de inte händer så mycket. Så ja, det är väldigt skönt att kunna släppa de tankarna för stunden, självklart blir jag påmind om det ständigt men det är lite lättare när jag vet att jag har något så stort att se fram emot som vårat bröllop. Man och hustru, jag smakar på orden hela tiden och det smakar så gott :]

Vi är i full gång med planering av bröllopet så hjärnan har ganska fullt upp, underbart!

Men, jag kan inte låta bli att tänka på och skicka en massa styrkekramar till http://jakteneftertotallycka.blogspot.se vår värld är verkligen orättvis!

I maj blir vi man och hustru!!!

Vi har vart förlovade länge men idag, imorse, överraska han mig ordentligt. Vi ska gifta oss, jag är så lycklig så jag bara vill skrika rakt ut! Min älskade blivande man!!!

Idag är en sån dag som jag skulle vilja ha någon att prata och diskutera med, lätta på känslor och tankar. Men fästmannen jobbar som de flesta andra idag. Det är otroligt mycket som cirkulerar i huvudet..

Jag har många gravida i min närhet, mycket gravidprat osv. Har fått flera kommentarer utslängda i ansiktet av människor som vet men inte tänker sig för, för som gör det väl inte med avsikt att vara elaka? Det har jag svårt att tro.

Nej men det är bara en av de dåliga dagar som besöker en emellanåt, den sista tiden har det blivit allt fler sådana. Och jag verkar vara i en känslig period eller något också för den delen..

Jag har inte känt tidigare att det har vart jobbigt att gå till jobbet pga vår situation, men nu börjar det kännas riktigt jobbigt och jag vet inte hur jag ska komma ur denna svackan, är det en svacka?