Måste erkänna att jag känner mig nervös! Inför samtalet från Dr.S, vad kommer han att säga? Vad blir nästa moment? Jag vill bli klar med utredningen, det ska inte behöva ta ett år, eller har jag fel? Den väntan har vart brutalt påfrestande och många stunder har allt känts så omöjligt och långt ifrån. Det har gått månader utan några läkarbesök ibland.

Dr.S har vi bara haft vid ett tillfälle, men han är ändå den jag känner mest tillit för och han har vart den enda som verkligen visat att han vill att utredningen ska gå så fort den kan då väntan inte ska bli så lång och jobbig. Men eftersom han finns i ett annat län så är det inte honom man kommer till i första taget, hade vi fått välja själva så hade vi gärna kört de extra milen bara för att få komma till honom.

Jag är nog mest nervös pga att jag anar att det bara är max två steg kvar innan remiss till IVF, kan ha fel också. Men som jag skrivit innan så tror jag att det blir operation oavsett eftersom det ändå är ett steg i utredningen och för att jag har cystan, då hoppas jag verkligen att dom väljer att göra en spolning samtidigt. Jag har även en känsla som säger att mina äggledare inte har någon som helst passage. Undrar om min magkänsla stämmer? Jag avskyr väntan!

Jag läser ett par IVF-bloggar, några få ogravida och några gravida. Men jag vill läsa om fler ogravida, vet att jag inte är ensam men ibland känns det nästan som man är den enda som inte lyckats och de är då de kan kännas skönt att läsa om andras resor, hoppas ni förstår mig rätt!

kursiv textEftersom det för tillfället inte händer så mycket i utredningen så blir det inte heller så mycket att uppdatera om. Det är med blandade känslor jag väntar på samtalet vi får nästa vecka, från Dr.S Jag vet inte alls vad nästa steg blir men om jag tänker rätt och om cystan på vänster äggstock är kvar så bör de väl bli en operation iallafall?! När sambon pratade med sjukhuset sånna hon ju "pga att operationen inte blev av, så sätter det stopp för nästa steg". Sätter cystan stopp för en spolning av äggledarna? Det är så mycket som man inte får svar på och dom är så otydliga med det mesta.

Mina tankar pendlar mycket just nu, ena sekunden känner jag mycket hopp, att det kommer gå vägen bara vi får börja med IVF. Andra stunden är det tankar om att det kanske inte vill ta sig, eller att man överhuvudtaget bara inte kommer lyckas. Ena stunden tänker jag "varför skulle inte vi lyckas med ivf när så himla många gör det", sen är det tvärtom "tänk om jag är en av dom som inte lyckas med ivf" .. Denna ovissheten är hemsk! Om allt bara kunde gå vägen nu.

Fick bekräftat att det var som jag anade, efter förra läkarbesöket så fick jag ju en känsla av att läkaren inte visste varken ut eller in och han hade ingen aning om att det var en utredning eftersom han inte läst journalen. Min sambo ringde idag för att kolla vad som händer, vi har inte fått veta nått! Då viste dom inte ens på sjukhuset och läkaren som jag hade sist hade bara dokumenterat att jag var på återbesök? ÅTERBESÖK? För vadå? Jag skulle opereras. Det gör mig så arg att man ska behöva stå ut med sådana läkare, speciellt i en fertilitetsutredning. Nu ska iallafall läkaren som vi var hos i en annat län i somras ringa oss den 17e och berätta vad som ska göras näst, han var bra så de känns bra att få prata med någon som vet situationen och faktiskt vill se till att utredningen går undan. 

När vi var hos honom, vi kan kalla honom Dr.S, så fråga han framförallt mig hur mycket jag ville detta på en sakala från 1-10.. tio sa jag såklart och han sa att det är bra för IVF är så otroligt tufft och jobbigt att gå igenom och jag är beredd att göra allt och jag kan ana hur tufft det kommer bli men jag kan inte låta bli att längta tills vi får komma igång med IVF. Frågan är bara när?

Alla dessa olika gynekologer, sjuksköterskor och läkare. Jag kan inte låta bli att tycka det är så fel, det är så otroligt jobbigt att komma till olika varje gång och behöva svara på samma frågor femtiotusen gånger. Det är SÅ viktigt att känna förtroende för den man möter, läkare, ssk, gyn eller vem det än är man ska till. Jag har verkligen inte något förtroende, har haft olika läkare varje gång. 

För mig är de så viktigt när de kommer till något såhär känsligt där man känner stor sorg, att man får ha samma läkare osv där man känner sig trygg och slipper förklara varenda gång, samma sak om och om igen. Hur har det vart för er, hur lång tid tog eran utredning och hade ni samma läkare eller bollades ni runt? ♡

Jag är inte helt ny här i IVF:arnas bloggträsk, men har bytt blogg så tänkte ge er en liten inblick i vår situation. Den riktiga fertilitetsutredningen startade för ca ett år sedan, då jag och sambon hade försökt i två år. Men inom mig har jag anat problemet sedan jag var 18 och levde med en annan man, vi försökte inte men jag använde heller inte skydd under våra år tillsammans, jag har aldrig blivit gravid! Därav min oro, men då var jag rädd för sanningen och levde i förnekelse.

Som sagt så startade vi vår utredning för ca ett år sedan, och hör och häpna, den är inte färdig än!! Det enda vi har gjort är att jag lämnat alla blodprover, sambon likaså, jag har gjort VUL (vaginalt ultraljud) och sambon har lämnat spermaprov.. allt har sett bra ut. Den 11 juni 2013 fick jag komma till en läkare i annat län som återigen gjorde ett VUL, han upptäckte en stor cysta på vänster äggstock och skickade direkt remiss till sjukhuset i mitt län för en titthålsoperation för att operera bort cystan. 

Den 10 september 2013 kl 10.30 satt jag sjukhuset och vänta på läkaren som skulle operera mig 30 minuter senare, klockan tickade och slog 11.. ingen läkare syntes till, ytterligare 30 minuter senare kom en sjuksköterska och bad så mycket om ursäkt för att läkaren hade börjat operera en annan istället. Klockan 12 kom min läkare och han började med att ställa ett par frågor.. "äter du p-piller?", jag blir måttligt förvånad och säger förvånat och skarpt nej, sedan säger han "då antar jag att du har spiral?", jag blir mållös och kan inte tänka klart och skakar på huvudet.

Sedan gör han ett VUL för att vara säker på att cystan inte gått bort, han säger att den blivit mindre och att han inte tänker utsätta mig för en operation. Jag som inte ens kan tänka klart klär på mig och säger inte ens emot? Hur dum och väck får man lov att bli? När jag sätter migpå bussen hem börjar tankarna flöda och jag får kämpa för att hålla inne tårarna (sambon var inte med då han var tvungen att ta hunden till veterinären).  Det slog mig att operationenförmodligen kommer göras förr eller senare oavsett, varför påpeka jaginte att jag kommer behöva göra en spolning av mina äggledare och att han kunde passa på att slå två flugor i en smäll?!  Men framförallt slog de mig i efterhand att han inte hade en blekaste aning om att det pågick en utredning, han hade INTE läst journalen!