Det är verkligen skönt att se att vissa av er går in här varje dag, trots världens sämsta uppdatering. Erat stöd känns i hjärtat, även om ni kommenterar sällan, för jag vet att majoriteten av de som är här inne och läser sitter i liknande situationer.

Bröllopet närmar sig hastigt, dagarna passerar inte utan att jag känner en gnutta lyckorus över att vi snart ska ha råd att ta oss till carlanderska för att få göra resterande av utredningen och jag hoppas så innerligt, att en remiss till Sahlgrenska ska skickas. Men det är inte bara lite lyckorus, även en massa, tonvis med ovisshet och lyckoruset pendlar där ifrån till tvivel och en känsla av hopplöshet.

Men jag försöker vara positiv, så länge det är möjligt. Vem vet vad som väntar sedan, vilken "dom" man får. Jag måste hålla huvudet högt, försöka hålla hoppet uppe och njuta av det där lilla lyckoruset, som kanske (säkerligen) inte varar för alltid. Men man ska ju leva i nuet och njuta av livet, det tänker jag försöka göra nu. Men det är inte alltid det simplaste när man lever med dessa känslor och tankar varje dag! Men jag måste försöka.

Många av er, som jag följer har sedan en ganska lång tid tillbaka fått plus och ni väntar ers små. Jag är inne och läser hos er emellanåt, jag orkar ibland och jag är glad för er skull allihop. Även när allt känns så jobbigt! Men jag har lättare för att vara glad för er, som kämpat så hårt och sitter i samma båt som oss, jag vet vad ni gått/går igenom och jag vet att ni snart får uppleva er största lycka någonsin. Så fint! Hoppas och önskar att vi snart får vara där också.

Kram på er!