Jag vet knappt vad jag ska skriva. Men hjärtat skriker, behöver lättas. Otroligt mycket tankar, otroligt mycket känslor. Den senaste veckan har varit grymt tuff. Varför? Jag vet inte. Beror det kanske på att min fina vän fick sin son? Möljigt. Varje gång någon får barn blir längtan större och jobbigare. Min vän får inte känna sig skyldig, till mitt mående bara för att hon fått sin fina son. Det är ingens fel, bara min kropps fel... Kvinnokroppen, ett mysterium många gånger. Många gånger hatar man sig själv för att man inte fungerar som man ska!

Många ruvare där ute i Ivf-världen just nu, håller alla mina tummar för er! Jag är glad att det rullar på för de flesta. Hoppas såklart att alla lyckas! För min del känns det som ingenting händer, vilket visserligen är sant. Jag har inte ens min utredning klar, det har snart gått ett år och fyra månader sedan vi startade vår utredning, jag är så less på att det inte händer någonting. SÅ less! Jag har gett upp hoppet om att få hjälp via landstinget, jag orkar inte vänta i ett halvår till för att få göra en spolning av äggledarna!

En månad kvar till bröllop, tiden går fort men ändå så långsamt. En månad kvar tills vi kan fixa klart utredningen privat, på CA i Göteborg.

Det känns enormt ensamt just nu. Får höra att människor förstår, men jag vet ju, att dom inte gör det.. Men dom försöker. Jag vet.. Men det är ju ingen tröst, hur mycket jag än önska det.

Här om dagen kom allt ifatt mig, när min blivande jobbade. Ställde mig i duschen och där kom alla känslor, som behövde komma ut. Det var längesedan. Har försökt att hålla det borta men till slut brister man.

Snart, snart.. Förhoppningsvis, så får vi hjälp. Jag vill tro och hoppas det iallafall. Men just nu känns det tungt.